Mötesplats och årlig konferens för nordiska studenter.
Ur Minns du hur ödet förde oss tillhopa? av Inga-Lisa Elinder (2001):
”En dröm gick i uppfyllelse den strålande vackra försommardag år 1953 när Erik Elinder, tillsammans med en god vän, vandrat upp mot Renfjället i Edsåsdalen [Jämtland, red.anm.]. Plötsligt ser han en prunkande blomsteräng där man har en milsvid utsikt över en fjällvärd där Vällistes, Grofjällets och Lillvallens toppar bildar horisonten. Erik hade tillsammans med sina fyra syskon ärvt sina föräldrars sommarhus på Hammarö utanför Karlstad [Värmland, red.anm.]. Syskonen hade beslutat att byta ut detta mot ett hus som kunde utnyttjas året om även på vintern. Ganska snart fann man att Jämtland erbjöd många fördelar. Dit kom man lätt med både bil och tåg – vintrarna var snörika och där var en fin skidterräng i storslagen fjällnatur. Efter mycket sökande hade Erik nått sitt mål – här skulle huset ligga!
Med stor entusiasm påbörjades planeringen av det som skulle bli Renhornet. Bröderna Johnsson, välkända arkitekter, som gjort ritningar till flera fjällanläggningar anlitades. En av trakten byggmästare kunde redan hösten 1953 påbörja anläggningsarbetet. Man letade samtidigt efter en inredningsarkitekt och fann en ung finlänska, Tea Leonard, just utexaminerad från Konstfack i Stockholm. Snabbt och skickligt och med stor stilkänsla skissade hon på färgsättning, inredning och möbliering. Allt gjordes med kompetent säkerhet och fick utan undantag klart godkänt av de nöjda ägarna. Tanken var att inreda huset i jämtlänsk allmogestil lämnades snart och istället arbetade Tea med att göra en mordern inredning i en stil som hållit genom alla år. Planerna på att kunna samla flera familjer samtidigt på Renhornet krävde ett större hus en det man först haft för avsikt att bygga.
Man beslöt att inbjuda några vänner i byggnadsbranschen. Bröderna Wästberg i Hudiksvall och J. P. Hård i Östersund och dessutom Sparbanken i Stockholm, att tillsammans med familjen Elinder fullfölja byggprojektet. På hösten 1954 stod Renhornet klart och kunde invigas med ett stort kalas för de olika ägarna och alla grannar i byn. Bland grannarna fanns det unga par, som åtog sig värdskapet på Renhornet. Ingrid och Gunnar Ottosson kom under mer än 40 år att vara de personer, som möjliggjorde användandet av Renhornet alla tider på året. En ständig tillsyn av huset var nödvändig och det ansvaret tog de på sig. Vi, Renhornsgäster, känner en stor tacksamhet för deras arbetsinsatser.
Drömmen om att fira jul på Renhornet förverkligades redan 1954 då fyra föräldrar och nio barn firade en gemensam helg där med skinka och gröt, egen julgran och en ståtlig tomte och på juldagsmorgonen julotta i Undersåkers kyrka. Snön låg djup i backarna och snart svängde sig alla ganska skickligt omkring på skidorna. Sommaren kom och man vandrade på stigar i fjällnära skog upp mot fjälltopparna. En och annan försökte sig på fiske i någon fjällsjö eller på hjortronplockning på de vidsträckta myrarna. Bland dem som utnyttjade några tomma veckor på Renhornet var författaren Tage Aurell. För en tid lämnade han skrivarstugan i Mangskog och fortsatte sitt arbete uppe i fjällvärlden. Den nybildade biskopen Gert Borgenstierna skrev på sitt herdabrev till Karlstad stift och den unga Per Wästberg samlade sina anteckningar till en rapport från sin första Afrikaresa. Eriks bror Georg, präst i Karlstad, anordnade redan 1955 konfirmationsläsning på Renhornet för sina egna och syskonens barn och deras vänner. Denna tradition fullföljdes fram till 1970-talet.
Idén att locka studenter från Värmlands nation i Uppsala, Wermlands nation i Lund samt Nylands och Savolax nationer i Helsingfors låg nära till hands. Redan påsken 1941 blev Erik inbjuden till Nylands och Savolax nationer. Vid detta Helsingforsbesök berättades det om ”Vänskapsförbundet av 1875” mellan Värmlands nation i Uppsala och Nylands nation. Man hade förstått att avtalet hade väckt viss oro i Ryssland, men ingenting hände och samarbetet kunde utvecklas ganom åren. Mötet mellan nationerna i Helsinfors och Erik Elinder 1941 ledde till förnyat studentsamarbete mellan Finland och Sverige, betydelsefullt föra alla parter. När studenternas Renhornsveckor började 1958 ansåg man att det inte var lämpligt att kvinnliga och manliga studenter reste upp samtidigt. I flera år reste flickor upp der ena året och manliga det andra, tills omvärldens tryck lättade – 1974 reste alla tillsammans. Flera studentförbund hade tillkommit i Renhornskretsen. Deltagande nationer vid de årliga träffarna är Värmlands nation i Uppsala, Wermlands nation i Lund, Wermlands nation i Linköping och Wermland-Dalslands nation i Umeå, Karlstads studentkår, Nylands, ESO och Savolax nationer i Helsingfors, Studentföreningen i Köpenhamn samt Norske studentersamfund i Oslo. Till Renhornsträffarna inbjuds föreläsare, som kan behandla något för studenterna viktigt ämne.
Erik Elinder, som med stor entusiasm medverkat i planeringen av Renhornsveckorna kunde efter hand på grund av hälsoskäl inte deltaga som tidigare. 1996 gjordes att avtal mellan familjen Elinder och Värmlands nation i Uppsala. Parterna enades om att gemensamt ordna en Renhornsvecka varje år. Familjen Elinder skulle bidraga ekonomiskt och nationen ansvara för all organisation av konferensen. Hitintills har detta fungerat väl och helt i Erik Elinders anda. Han hade med glädje och stolthet sett att Renhornet fungerat, som den samlingspunkt han drömt om. Numera har Eriks barn och hans syskonbarn och barnbarn övertagit ansvaret för Renhornet. Liksom Erik är de måna om att Renhornet skall vara det vackra hem, som med värme tar emot sina gäster för att ge dem glada gemensamma upplevelser.
Jag var lyckligt gift med Erik Elinder under nära 60 år. Jag delade hans liv och gjorde många resor med honom , träffade många av alla hans vänner, som också blev mina vänner.”